24. dec, 2014

Hingsthållare, uppfödare, ryttare

Att träffa personer med samma intresse som en själv är alltid väldigt roligt och genom åren, ända sen brevväxlingstiden, har jag fått många vänner och bekanta inom ponnykretsen.

Med detta finns det bara ett problem, jag känner inte igen människor. Jag är prosopagnostiker, i vardagligt tal ansiktsblind.

 Detta ställer till det när jag möter personer som jag inte träffar så ofta, jag känner inte igen dem. Detta är inte på skoj, det är fullständigt allvarligt och det har orsakat mig många pinsamheter genom åren. Det har flera gånger hänt att jag gratulerat någon till framgångar, och senare insett att just deras ponny har kommit sist – eller det omvända, att jag inte har gratulerat vänner och bekanta till framgångar, utan helt ”nonchalant” gått förbi dem.

 Det är aldrig meningen, jag har säkert ofta uppfattats som både ointresserad och arrogant, men fakta är att jag helt enkelt inte känner igen människor. Jag är inte ointresserad och jag kan inte påstå att alla ansikten är ”blanka”, men för mig ser alla medelålders män med skägg likadana ut, och likaså till exempel alla tonårstjejer med långt hår. Det kan dessutom hända att jag träffar en bekant som jag pratat med väldigt mycket under en utställning eller ett New Forestmästerskap – eller i köket här hemma hos mig om det är en stoägare eller någon som har köpt någon av mina uppfödningar. Sedan träffar jag samma person några månader iklädd vinterkläder och mössa på en hingstpremiering och jag har ingen aning om vem jag har framför mig. Ibland är vägledningen vilka hästar de pratar om, eller vilken häst de står och håller i. Jag har nämligen inget problem att känna igen hästar, vilket är lite märkligt. Jag är även duktig på att känna igen kor, ge mig en vecka i ett stall med 200 mjölkkor så kan jag lova att jag känner igen kossorna när veckan är slut – visst är det konstigt!

Så, om någon har blivit ”stött” för att jag bara gått förbi utan att hälsa eller verkat väldigt okoncentrerad när någon talar med mig så är förklaringen att jag prosopagnostiker, ansiktsblind.

 Jag får istället räkna med att folk känner igen mig. Jag är ganska rund, medelålders, alldaglig och har långt brunt hår som alltid är rufsigt. (Jag har haft långt hår hela livet enbart för att jag är för lat för att fixa till håret varje dag. Med långt hår behöver man bara göra en tofs, knut eller fläta – mycket praktiskt). Ofta går jag omkring med en kamera i handen.

Däremot är det inte många som sett mig i sadeln. Jag slutade nämligen att rida aktivt redan då jag var i 20-årsåldern, avelsintresset tog helt enkelt över. Jag insåg dessutom tidigt mina begränsningar att jag aldrig skulle komma till OS och då var del lika bra att lägga av. Jag vill nämligen träna och tävla, jag är enormt tävlingsinriktad och vill hela tiden sätta upp nya mål att nå upp till. Jag tycker inte att det är särskilt roligt att åka runt på en skogsmulle och tjusningen med att rida unghästar har jag aldrig förstått. Man märker inte de små framgångarna och om det händer något så går det kvickt och jag singlar genom luften (nåja) och åker i backen.

Nej, skämt åsido, jag är fortfarande väldigt intresserad av ponnysporten och jag har tidigare varit väldigt aktiv som både gren- och lagledare för ponnyhoppning och –dressyr, i synnerhet när jag fortfarande bodde uppe i Sörmland.

 Jag har däremot aldrig varit en ”läktarryttare”, jag inser att de flesta ryttare – oavsett nivå - är duktigare än vad jag är, jag kan helt enkelt inte leva på gamla meriter bara för att jag tävlade ponny och red in och utbildade unghästar för 25-30 år sedan. Jag har insett att mitt intresse ligger uppfödningen, skötsel av det dräktiga stoet, det lilla fölet och den unga unghästen. När det börjar bli dags för inridning av ungponnyerna lämnar jag bort dem för utbildning.

 Det allra roligaste i avelsdelen tycker jag är hingsthållningen, jag blir lika glad och tycker att det är lika spännande varenda gång det rullar in en transport på gården – och jag är lika glad när de åker hem, med hopp om att inte se stoet förrän nästa säsong – då med en fölunge vid sidan.

Hingstarna Fredrksbergs Dizney RNF 98, Micclas Activ RNF 100 och Skattegårds Porter RNF 156 som jag har haft på station har jag däremot gillat att rida, åtminstone till ”husbehov”. De har alla varit högt utbildade. En tidigare granne fick dock ett gott skratt när jag satt och skulle göra ett galoppombyte på Dizney tredje-fjärde gången jag red efter att ha haft ett uppehåll i flera år och inte suttit på en enda häst. Dizney gjorde ett stort klockrent byte och jag tappade både balans och tyglar och höll på att trilla av, jag tittade mig omkring och hoppades att inte någon hade sett fadäsen, men det första jag såg var grannen som stod dubbelvikt av skratt i sin trädgård.

Som sagt, man kan inte leva på gamla meriter och jag tycker att det är bättre att satsa på det man brinner för istället för att göra flera saker halvdant. Någon ryttare blir jag aldrig.

//Helena

 Härstamningar till de ponnyer som nämns i texten (länkar från Blå Basen):

Fredriksbergs Dizney RNF 98 - http://www.blåbasen.se/sh/SokHast?a=visa_hast&id=76516

Miclas Activ RNF 100 - http://www.blåbasen.se/sh/SokHast?a=visa_hast&id=75541

Skattegårds Porter RNF 156 - http://www.blåbasen.se/sh/SokHast?a=visa_hast&id=94303