30. dec, 2014

Tävlingsponnyer

Jag har berättat i tidigare inlägg om min väldigt lata New Forestvalack Claestorps Summercloud ”Clabbe”.  Han var lite av den tidens (1970-tal) typ, och han uppfyllde alla fördomar jag och många andra hade om New Forest-rasen. Redan när jag ägde Clabbe bestämde jag mig för att köpa ett par New Forestston och börja avla så fort jag sålt honom. Jag var lite avundsjuk på de tjejer som hade duktiga tävlingsponnyer med ”tryck i” och just detta blev sedan mitt avelsmål.

Mitt mål är att föda upp sunda, kvicka, alerta, samarbetsvilliga och exteriört korrekta New forestponnyer med mycket bra rörelser och med en kapacitet och ett temperament som lämpar sig för tävling på högre nivå i första hand hoppning, men även fälttävlan och dressyr. Ponnyerna skall ha egen motor, de skall vara ambitiösa, modiga, vara snabba i reaktion och uppfattning men ändå stabila och orädda och ha en stor arbetsvilja och en vilja att göra rätt tillsammans med barn.

Jag vill att ponnyerna skall utbildas och ridas av barn eftersom det är barn och ungdomar som skall rida och tävla dem. Givetvis skall barnen ha stort stöd av föräldrar, etablerade tränare och alla andra i sin omgivning, och vuxna får gärna regelbundet sitta upp och ”rida igenom” ponnyn, men den huvudsakliga ryttaren skall vara ett barn.

Jag anser att en vuxen oftast är ”för duktig”, kanske inte medvetet, men en vuxen ryttare rider på att annat sätt än ett barn. Vuxna ryttare har ofta en tendens till att ”lyfta upp” ponnyn och ”bära” den, vilket är svårare för en mindre, ung ryttare att göra när den tar över senare. Det är säkert inte meningen bland de vuxna ryttarna, utan det är nog för att de oftast rider stora ridhästar som har en annan storlek och gång. Vuxna har oftast en mer eller mindre förmåga att korrigera en ponny på ett sätt som inte alla barn kan, ponnyerna måste helt enkelt lösa problem själv. En annan sak är att ofta händer att en ung ryttare rider och tävlar sin ponny i två-tre år, sen växer de ur den och går över till D-ponny och senare till stor ridhäst medan en vuxen ryttare på ridhäst kan utvecklas med sin häst under många år, medan en ponny kanske rids och tävlas av flera olika ryttare under sin aktiva tid.

Jag menar inte på något sätt att vuxna generellt är duktigare ryttare än barn, det är bara det att de rider på ett annat sätt som det sedan är svårt för ett barn att ”ta över”. Detta är mina åsikter och jag har respekt för personer som inte delar min uppfattning.

Vidare anser jag att man inte konsekvent kan säga att en lat och bekväm ponny är en bra barnhäst. Dessa ponnyer kräver ofta en styrka att rida ihop och få att arbeta bakifrån helt enkelt på grund av att barn generellt sett är mindre och lättare än vuxna och saktas den typ av muskalmassa som en vuxen har. Jag vill istället att ponnyerna har en arbetsvillighet och en egen framåtanda som barnen istället får ”plocka ihop”. 

Jag har därför valt (med något enstaka undantag) att använda högt tävlingsmeriterade hingstar till mina ston, framförallt med höga meriter från hopp-banan. Jag anser att man genom att mäta en ponnyhingsts förärvning på tävlingsbanan kan få en mycket god indikation på vad han nedärver i talang och kapacitet, men även parametrar som temperament, samarbetsvilja, ridbarhet och hållbarhet visar avkommorna genom att fungera på tävlingsbanan tillsammans med barn. De flesta ponnyer tävlar tillsammans med flera olika ryttare, och jag anser att en bra ponny ställer upp på vad ryttaren begär av den!

Jag anser också att treårstest och kvalitetsbedömningar är en vägledning för att hitta och bedöma unga ponnyers talang och kapacitet och det ett verktyg för att få en snabb generationsväxling i avelsarbetet. Men, min åsikt är att det är på de "riktiga" tävlingsbanorna som ponnyns förmåga att fungera som barn- och tävlingsponny kan bedömas, i konkurrens med alla raser och åldrar.

Jag har den uppfattningen att den tiden är förbi då de flesta barn ”nöjde” sig med ponnyer för att rida i skogen utan krav. Flera av mina kompisar från barndomen fick helt enkelt en ponny för att ha något att göra medan föräldrarna mjölkade sina kor eller arbetade i lantbruket. Det var inte tal om några träningar, utbildning av ponny eller ryttare och definitivt inte några tävlingar. Allt var bra bara hästen gick att rida rakt fram - gärna med andra kompisar som också hade ponnyer, att man inte blev avkastad i skogen och att man överhuvudtaget lyckades få ponnyn att lämna gårdsplanen.

 

Idag är tävlingsklasserna stora, det är finns andra förutsättningar och möjligheter att träna och tävla året runt, och det finns ofta ett ridhus att tillgå. Det finns många bra tränare och många hästägare har en egen transport som gör att det inte krävs lika mycket planering för att åka på en träning eller tävling eftersom man tidigare var tvungen att hyra ett släp på en bensinmack någonstans. Jag minns att jag faktiskt red till en del träningar och tävlingar. Det är helt sant, jag red alltså till träningen/tävlingen, tränade eller tävlade och sen red jag hem igen tillsammans med mina kompisar. Det jag skriver om är fortfarande bara cirka 25-30 år tillbaka i tiden, men förutsättningarna för ponnyryttare har förändrats.

 

//Helena