Böcker jag läst - och boktips!

25. jan, 2020

Min uppfattning är att nutidshistoria glöms ofta bort under histoielektionerna, eller vad är nutid? Boken Palatsbarnen har i allafall lärt mig mer om 1900-talet i Sovjetunionen och Sverige än någon historielektion - allt från hur slutet Sovjet var och angiverisystemet, till hur personer som hade minsta koppling till Sovjet registerades och bevakades här i Sverige av den svenska staten. Boken är en riktig tegelsten, nära på 750 sidor och den skildrar i romanform systrarna Nina och Masjas liv, från tiden runt ryska revolutionen 1917 fram till 1960-talet, mitt under det kalla kriget. Systrarnas livsöden skildras på ett mycket gripande sätt, förutsättningarna i deras liv skiljer sig oerhört - Nina flyttar till Sverige medan Masja blir kvar i Sovjet. Boken har gjort ett stort intryck på mig, den är en skakande skildring av framförallt Sovjet under 1900-talet. För mig är det nutidshistoria, så nära i tid, men ändå så länge sedan - och kanske är det redan bortglömt?

👍 👍👍👍👍

10. mar, 2013

En makalös bok, som balanserar mellan nutid och dåtid, sanning och fiktion.

Egentligen är hela boken en väv av historier runt foton på besynnerliga barn. Dessa foton är ibland bara klumpigt retuscherade, medan andra bara ger ett besynnerligt intryck.

Under Jacobs barndom berättar hans farfar historier om de besynnerliga barnen på fotona, och efter att farfadern har dött en våldsam död söker Jacob upp barnhemmet där hans farfar vistats som ung. Under resans gång förstår Jacob att de historier hans farfar berättat är sanna, de besynnerliga barnen, barnhemmet och föreståndaren Miss Peregrine finns fortfarande på en ödslig ö i Irländska sjön, men i en annan dimension.

Boken är väldigt annorlunda, besynnerlig kanske man kan säga... Men den är bra, och det är svårt att lägga ifrån sig boken när man börjat läsa. Kanske finns det verkligen fler looper därute i världen?

👍👍👍👍👍

 

9. mar, 2013

Marianne Faitfull är en av mina stora idoler inom musiken och jag såg fram emot att läsa självbiografin "Minnen, drömmar och reflektioner" som kom ut 2012.

Den var inte bra. Inte ens halvbra. Marianne Faithfull svamlar om ditt och datt sidorna igenom, det är svårt att hitta en röd tråd genom boken. Hon pratar om alla människor hon mött, hon nämner dem än för efternamn, än för smek- (eller ök-)namn, eller deras riktiga förnamn. Rörigt är bara förnamnet, jag tror att man måste vara synneliget väl insatt i Brittisk pop-historia och den amerikanska beatnikrörelsen. Det är inte jag.

Jag har alltit beundrat Marianne Faithfull för hennes sångtexter och hennes musik. Men, som författare saknar hon orginalitet, hon pratskriver och flummar sig igenom boken, och boken säger väldigt väldigt lite om människan Marianne. Om Marianne vill skriva skall hon skriva sångtexter, inte böcker.

👍👍