15. dec, 2014

Varför blev det New Forest?

Hur kommer det sig att jag valde – eller ”fastnade” för New Forest-ponnyn? Det var egentligen inte något självklart val, jag var som barn och ung tonåring egentligen mer förtjust i de kvicka och alerta welshponnyerna eller de storhoppande connemaraponnyerna som man såg ute på tävlingsbanorna.

New Forestponnyerna var i mina ögon – och det kanske var så på den tiden – en ganska lat, bekväm och sävlig ponny. De hoppade snällt, men det var inte jättemånga man såg i några högre klasser. De knallade runt på dressyrbanorna, men utan några större flashiga rörelser, framförallt traven var kort och markbunden, och galoppen tung. De hämmades av grovt ansatta halsar och trånga ganascher och de ”knäppte av” i nacken, det behövdes mycket ben hos unga ryttare för att bära upp de lite framtunga ponnyerna och få dem arbeta bakifrån.  Det såg ofta ut som ponnyerna gick med ”handbromsen i”, men New Forestponnyn sågs som en bussig ”bonnahäst” och ansågs vara en utmärkt ridskoleponny – till skillnad från connemaran som var tävlingsponny!

Jag hade haft en connemara och min syster en pigg fjording, och jag hade ridit och lånat många fina welshponnyer då Claestorps Summercloud, ”Clabbe”, klev in i mitt liv. Han var en då tioårig valack som gått på ridskola i hela sitt liv (enligt uppgift från tre års ålder), men som sålts för att i stället bli läromästare till en liten flicka.  Samtidigt såldes hans två år äldre halvbror Claestorps Zeppelin till en annan ung flicka. Clabbe hade däremot ingen större lust att vara någon läromästare, och han uppfyllde i verkligheten alla fördomar jag hade om New Forestponnyn

Clabbe var utbildad till LA i hoppning och dressyr, men det var två problem med honom: Han var så makalöst lat, så ett litet barn orkade helt enkelt inte att få honom att gå framåt mer än i sakta mak, och han var enormt flockbunden efter att gått tillsammans med andra hästar i ridskolans trygga miljö. Detta fick till följd att han var hopplös att rida ut på, han sniglade sig fram från stallet, när man kämpat sig ut på en runda räckte det med att det prasslade till någonstans (i synnerhet om det var mörkt), så rusade han besinningslöst tillbaka till stallet. Det gick inte att heller att ha honom kvar ute i hagen efter skymning, då hände det att han gick igenom staketet. Lämna honom kvar i hagen gick inte alls, då gick han garanterat genom staketet.

Jag var 15 år då jag började rida Clabbe. Han var en bastant C-ponny, och jag borde väl vid det här laget suttit på en D-ponny precis som mina jämnåriga kompisar. Men, hans nya ägarfamilj behövde hjälp att motionera honom, han var tämligen fet. Jag stod för tillfället utan häst och började rida Clabbe några dagar per vecka. Detta utökades succesivt och när hans ägarfamilj köpte en något piggare B-ponny så köpte jag Clabbe av dem. Eller rättare sagt, jag grät i flera dagar över att han skulle säljas, till slut lånade min farmor ut pengar så att jag kunde köpa Clabbe.

Clabbe var verkligen lat. Än idag har jag inte träffat på någon annan ponny som var lika lat som honom. Vi tävlade i lätta klasser i hoppning, dressyr och terräng, och var vi med i t ex ponnyallsvenskans lag fick vi oftast med oss en rosett hem. Clabbe var den ultimata lag-ponnyn, han knallade runt och gjorde det han skulle – men inte mer. Men, han var bussig på ridbanan, orkade jag bara driva på honom så hoppade han det jag styrde mot, även om det var en oxer på 1,20. Tyvärr orkade jag sällan rida och driva honom en hel bana när hindren blev lite högre, men vi tävlade i alla fall upp till LA hoppning. I dressyren gick han så fint så – så länge jag höll i dressyrspöet på framridningen. När jag släppte spöet ”dog” han, och jag fick verkligen kämpa för att vi skulle ta oss igenom programmet. Även i dressyr startade vi upp till LA, men jag måste erkänna att jag föredrog dressyrprogrammen som var på kort 20x40-bana. Var banan 20x60 orkade jag helt enkelt inte bära runt på honom, och det blev inga tempoväxlingar i vare sig trav eller galopp.

Vi startade aldrig i någon fälttävlansklass vad jag minns, men vi red några terrängritter, bland annat på Baståsen. Jag gav dock upp då han försökte klättra över hindren istället för att hoppa över dem.

 Clabbe var däremot väldigt söt, och han var exteriört korrekt av en äldre typ av New Forest. Han var välbenad med bra skelett, ett vackert huvud med riktigt ponnyuttryck, en bred men väl ansatt lång hals, ingen manke, runt men kort kors och en naturlig skritt med god ryggverksamhet och steglängd (om man jagade på honom), samt en kort, markbunden och ordinär trav.

 Jag visade Clabbe på några utställningar och han tilldelades 38-39p de gånger jag visade honom. Han blev vid ett par tillfällen slagen av Asso Gambino med Emma Tovatt vid tygeln – det var verkligen en jättefin valack som tilldelades guld i utställningsringen.

 Jag sålde Clabbe 1990, jag hade bestämt mig för att när jag inte kunde tävla ponny längre skulle jag sälja min valack och skaffa ett par ston som jag kunde avla på istället. Clabbe flyttade till en liten flicka i Rimbo och han stannade där i resten av sitt liv. Clabbe avlivades efter att ha drabbats av tarmvred i november 2007, då var han 31,5 år gammal. Han levde i 17,5 år hos sin sista ägare.

//Helena